Stolt Fjällskivling

Denna rakryggade, stolta och prominenta svamp är det ju lite svårt att inte lägga märke till ute i
markerna. Den står där likt ett parasoll och pockar på uppmärksamhet. Som fullvuxen kan den nå
upp till den ansenliga höjden av 40cm, och diametern på hatten sträcker sig till icke föraktliga 30cm.

Den är tämligen allmän i södra Sverige, men dess utbredningsområde åt norr går
troligen i Västerbotten. I södra Sverige hittar man den oftast i barr- och lövskogar av
skiftande slag, gärna i skogsbryn, i gräsmarker, ofta i söderläge, men också på öppna fält.
Själv har jag hittat den på kalhyggen något år efter avverkning.
Den trivs bra på sandig, kalkhaltig skogsmark, och den kan förekomma i grupper på mer än
30st exemplar, till och med upp till 100st åt gången. Men detta är dock sällsynta undantag,
då den vanligtvis förekommer i grupper om mindre än 10 exemplar åt gången.

Som små telningar poppar dom upp ur marken och liknar då mest små gråbruna klubbor.
Hatten på dom unga svamparna är äggformad, med utvecklas snart till klockligt utseénde.
Efterhand breder hatten ut sig alltmer, och som äldre kan den få uppvikt hattkant.
Fullt utvecklad är hatten beklädd med bruna fjäll på ljus botten.
Hattens puckel är slät och brun i alla utvecklingsstadier.
De vita skivorna på undersidan är täta, höga och mjuka och når inte riktigt ända fram till foten.
Hattköttet är vitt och hos unga exemplar tämligen fast.

Foten är mörkfjällig, smal, ihålig, vidgad vid basen och tvärvattrad utefter hela sin längd.
En dubbelkantad, lätt löstagbar ring omger den lökligt utformade foten.
Köttet i foten är vitt, och hos äldre exemplar trådigt och segt.

Smak och lukt är milda och påminner en aning om hasselnötter.
Unga hattar kan med fördel serveras som råkost, medan äldre fordrar stekning.
Svampen passar bäst till att steka då den i stuvningar får en slemmig konsistens.
Däremot passar den utmärkt till att torka.
Om man krossar eller finhackar foten kan den användas till såser eller soppor.
Men allra bäst är ju att panera hela hatten och äta den istället för kött.

Stolt Fjällskivling är Närkes landskapssvamp.

Växtsäsong: Juli-Oktober.

Förväxlingssvampar:

Rodnande fjällskivling, (Macrolepiota rhacodes)
Denna svamp skiljs från den "stolta" genom att foten är helt slät, gråvit och vid tumning
uppstår en orange rodnad som övergår i brunt.
Hatten har också kraftigare fjäll och otydligare puckel än Stolt fjällskivling, samt att den
sällan blir mer än 15cm bred. Lukten är något syrlig.
Denna svamp är omdiskuterad och bör ej rekommenderas som matsvamp.

Bruna flugsvampar kan för en nybörjare påminna om Stolt fjällskivling, men de flesta
flugsvampar har en "strumpa" (slida) runt fotbasen, samt en tunn "ring" på foten.
Till skillnad från Stolt fjällskivling så blir flugsvampar klibbiga på hatten vid fuktig väderlek.